Efter insömningspillret igår sov jag ganska tungt. Det hade hänt mycket i rummet jag ligger i men inte märkt något utav det. Vid 6-tiden vaknade jag av att fönstret stått öppet hela natten så jag var ju helt genomfrusen. Inte så bra för har fått tillbaka hostan nu under natten. Den var ju nästan borta. Det är ju konstigt att fönstret får stå öppet sådär på natten.

Nu på morgonen har det inte hänt så mycket. Jag väcktes vid halv åtta av första kirurgen som kom in och kollade läget. Fick ta tempen och vikt. 56.6 vägde jag. Blev väldigt förvånad för brukar ju ligga ett par kilo högre än så. Får köpa hem en våg så man har koll på sin vikt sen.

Fram till nio imorse fick jag dricka. Så en kopp kaffe och en näringsdryck är vad jag har fått i mig. Var nere med min sänggranne och tog min förhoppningsvis sista cigg någonsin då mitt löfte till mig själv förra operationenen var att sluta lagom till nästa. Och det är ju nu. Så jag hoppas på det bästa!

Då var man framme på sjukhuset. Jag delar rum med två äldre damer. Jag har aldrig delat rum förr. Förra gången låg jag i enkelrum hela vistelsen. Får väl se inatt om de är nåt som kan bli jobbigt.
De har satt nålen i handen på mig för de hittade inte riktigt rätt i armen. Jag är ju superkänslig när det gäller nålar som ska sitta ett tag så jag har väldigt ont. Men ska försöka sova bort smärtan sen. OM jag kan sova.
Jag är väldigt nervös. Har gråtit ett tag men känner mig ändå väldigt lugn nu.
En snubbe här på avdelningen pratade jag med när jag var på besök förra veckan. Han lades också in idag och gör sin operation innan mig imorgon. Det är skönt att ventilera lite med någon. Då det är hans första så kan man ju än en gån vara till lite hjälp för någon.
Wish me luck!!



kan ju säga att jag älskar de blåa mjukisbyxorna, som inte ens kom med på bilden.
dock är de för stora så när jag går ramlar de av...

Nu sitter jag i hörnet på min soffa. Orkar egentligen inte göra nåt men har tvättat hela morgonen för vill inte lämna massa skitiga saker i lägenheten. Ska snart hoppa in i duschen och hibi-scrubba mig själv. Så man blir så där äckligt ren.
Linn min älskade vän är på väg. Det känns väldigt skönt att hon tar sig tid att komma och vara med mig. Ett otroligt stöd.

Min mage har vart helt upp och ner både igår och idag. Ont, fast på ett nervöst sätt. Jag har ingen matlust och mår illa.
Nervositet blandat mer rädsla.
!8.00 blir jag inskriven på nån sal på sjukan. Helst av allt vill man ju ha ett eget rum men det lär ju inte hända den här gången. Man måste ju vara mer sjuk än vad jag är för att få tillgång till sånt. Besökstiderna är kassa. Visst, i dagrummet kan man sitta alla tider runtom de egentliga besökstiden men hur i hela friden tänker de? Hur tror de att jag ska orka sitta där efter en operation? Jag behöver sällskap. Jag är livrädd att göra allt detta själv.

Blää...... Nu är det inte långt kvar. Det kommer bli bättre än det jag skrivit ovan men det är ändå mina tankar som snurrar sådär! Tack för allt stöd och lyckoönskningar från er. Det värmer i mig!!

Igår var jag på polikliniskt besök på sjukhuset. Jag fick träffa sköterskor, hälsa på på avdelningen, träffa narkossköterskan och allt annat som man behöver träffa. När jag kom dit på morgonen fick jag börja med att ta blodprov. Sen fick jag träffa en sköterska ganska snabbt. Vi satt ner och pratade om småsaker som de var tvungna att veta. Efter det kommer läkaren in och säger plösligt att de vill göra en koloskopi av ändtarmen. Visst, hade de förberett mig mer på det än att berätta det när jag väl var där så hade det vart okej. Men jag kan säga att jag blev väldigt chockad. Så det var en jobbig upplevelse. Just nu när det är så mycket andra tankar som snurrar i huvudet så är jag väldigt känslig. Jag fick iallafall lugnande så undersökningen gick ganska bra.

Nu ska jag försöka ha en bra helg och på tisdag 18.00 ska jag vara på sjukhuset. Sen har jag en prelimenär operationstid på onsdag 8.00.
Nära nära...

Ni känner alla säkert igen er när man har perioder då man bara känner sig så tom och nästan har ont i hjärtat. Där är jag lite just nu. Inte så hemskt som man kan vara för jag är väldigt glad ändå. Men när man kommer hem. Man är själv. Då kommer allt. Man har tid att tänka över väldigt mycket innan man somnar.

Det enda jag pratar om och tänker på är min operation. Jag har vetat det i flera månader men jag har verkligen skjutit fram alla tankar om den. Så nu när det närmar sig med storm så vet jag varken ut eller in. Jag är rädd.
Under hela tiden från det att jag fick reda på min sjukdom, under operationen och ett tag efter den så hade jag sällskap. Jag hade nån att dela allt med. Men nu är jag själv. Jag har aldrig känt mig så ensam som nu. Jag hoppas att mina vänner räcker den här gången. Det vet jag att de gör men jag vet ju inte hur jag kommer att känna.
Jag är en stark tjej. Jag vet att jag klarar det. Men det känns inte lätt.
Jag vet inte hur ni andra som genomgått samma sak har känt er?

När man börjar fundera över positiva respektive negativa saker med stomi och den kommande operaionen så blir jag ju bara förvirrad. Jag vet att jag kommer att göra den, det är det inga tvivel om. Men, jag är livrädd över hur jag kommer klara mig igenom allt. Hur jag mår efteråt? När är jag tillbaka till "livet"? Och allt annat runt omkring.
Det är mycket tankar som snurrar i mitt huvud. Det är så mycket jag vill göra just nu men snart så kommer ett stoppljus i mitt liv som jag inte vet hur länge det kommer att stå på rött.

Jag var på en minibåtsemester från tisdag till torsdag förra veckan. Första dagen var det sådär bra väder men sen blev det bara bättre och bättre. Så vi hade det hur bra som helst. Jag har ju jobbat hela sommaren så dessa dagar njöt jag fullt ut av sol och värme. Vi besökte flera små ställen utmed västkusten och det är så otroligt fint överallt. Inte behöver man ta sig utomlands inte.





Här ligger jag och gottar mig på båten =)

Omega -6 är något som jag själv och säkert många andra inte har någon aning om vad det är. Man hör så mycket mo Omega -3 hela tiden men tydligen så är balansen mellan de båda fettsyrorna väldigt viktig. Jag skriver inte om allting själv men länkar här till en sida om omega -6. Det finns i så mycket mat som jag inte hade någon aning om. Kommer de någon gång fram till att det är det sjukdomen kan bero på så är det mycket man måste undvika. Inte bara de saker som innehåller omega -6 utan också allting man ska vara försiktig med som stomi- eller IRAopererad. Snart får man väl leva på någon soppa hela livet!

http://www.nyfikenvital.org/?q=node/1701

Jag har haft en bra kväll med.. Ja, jag har sagt det förr och säger det igen. Brolle. Honom ska jag gifta mig med. Hela Diggilogänget var på liseberg och det var hur kul som helst. Hamnade med lite där på film så ni som såg det kanske såg mig :) På väg hem såg jag att Metro är tillbaka efter haft sommaruppehåll så jag tog en på vägen och läste. En liten artikel som var intressant hittade jag.



FETTSTUDIE: Cirka 1200 svenskar insjuknar i den kroniska tarmsjukdomen ulcerös colit varje år. Nu säger en fransk forskargrupp att de är orsaken på spåren. Enligt dem innebär en hög konsumtion av fettsyran omega-6 fördubblad risk att utveckla sjukdomen. Den närbesläktade fettsyran omega-3 minskar däremot risken med 77 procent. Höga halter omega-6 finns i majs- och solrosolja medan nivån är låg i olivolja. Omega-3 finns i olivolja och fet fisk.


God natt. Vi hörs om några dagar!

Idag har jag vart på apoteket och införskaffat mig panodil och hostmedicin så nu hoppas jag att jag blir frisk. Tackar så mycket gör jag för att apoteket i nordstan har öppet såpass sent så man hinner förbi även om man slutar jobba efter åtta.

Iallafall så när jag stod där och väntade på min tur så är det en kvinna som har numret före mig fast till en annan kassa. Hon håller i en väska som jag tycker mig känna igen. Självklart var det en stomiväska.
Jag närmade mig för att höra vad det var hon behövde för jag såg på dem att de inte riktigt kunde komma fram till nåt. Av egna erfarenheter så kan man inte riktigt få den hjälp man behöver från apoteket med stomifrågor.
Jag närmade mig mer och bad om ursäkt för att jag hade tjuvlyssnat och frågade vad hon behövde hjälp med.
Hon sa att hon hade besök av en man som hade problem med att påsen lossnade och han hade bara två kvar så nån slags nödlösning behövde hon. Jag sa till henne vad det var för tejp som skulle kunna fungera sen gav jag henne även tipset om att när han skulle byta den nästa gång så skulle han värma den med hårfön. Hon tackade för tipset och såg väldigt nöjd ut. Även hon i kassan lät förvånad och glad över tipset.
Så det var dagens goda gärning. Jag kände mig glad att kunna hjälpa nån!

Ikväll har tårarna runnit på mina kinder.
När jag kom hem från en bra kväll med pizza och Michaela så hade jag fått brev från sjukhuset. Det var kallelsen.
Där står allt, allt, allt... Vilken dag jag ska på polikliniskt inskrivningsbesök, vilken dag jag läggs in, vilken dag operationen är och vilken dag som är beräknad utskrivningsdag. Allt blev så himla påtagligt så jag kunde inte riktigt hålla tillbaka. Nu är jag rädd som aldrig förr samtidigt väldigt lättad över att de har kunnat fixa en tid till mig så snabbt när detta är något jag väntat på nästan i 1 ½ år sedan förra operationen.

Det värsta med det här är att nu har man ett datum när man vet när saker och ting ska hända. Man kommer gå i 2 månader och bara vänta på den dagen. Förra gången vart det ju så akut så jag aldrig hann fatta läget.
Jag är väldigt upp och ner just nu men på ett positivt sätt.

Annars håller jag på mycket med flyttplaner. Har insett att jag har alldeles för lite tid till att göra alla som behövs göras. Jag har ärligt talat ingen aning om hur jag ska lösa allting. Jag önskar att mer hjälp fanns att hämta. Känner mig väldigt ensam och övergiven.
Men jag ska nog allt fixa detta!!

Nu har jag vart på mitt läkarbesök. Det var liksom goda nyheter. Det såg såpass bra ut att en operation är aktuell så jag blir inbokad på att göra en IRA i Augusti. Det är ju det här jag har längtat efter såå länge. Jag har hela tiden pratat om det och nu när det är så nära inpå så gråter jag så fort jag tänker på det. Jag blir rädd. Samtidigt sjuk glad....

Men då var det ju det här med USA resan som är tänkt i Oktober. Vadå, ska jag skita i den? Ska jag åka iväg ett år innan jag gör operationen? Ska jag göra den innan jag åker och chansa på att jag blir såpass frisk så jag kan åka iväg?
Nu snurrar tankarna som bara den. Jag känner mig ju ändå relativt frisk just nu. Kanske ska man åka iväg först? Men då får jag gå med denna påsen i 1½ år till. Vad vill jag? Jag vet vad jag vill. Jag vill både och. Men vettefan vilken ordning jag ska välja det i. Mitt huvud är inte OK just nu!!

Det är vår. Det är sol. Egentligen skulle jag bara sätta på mig skinnjackan och solglajjerna och ta mig ut på en promenad. Men Nej, inte idag. Idag ska jag ligga inne hela dagen. Förrutom ikväll då jag ska till Michaela och titta på desperate såklart.

Singel och stomiopererad. Det är nåt som jag aldrig har behövt tänka på då Jesper har varit vid min sida ända sedan jag blev sjuk. Det har vart väldigt tryggt med honom vid sin sida och nu plötsligt står man själv. Det är klart att man har kännt sig obekväm i vissa situationer även i ett förhållande men nu blir det ju en helt annan grej.
Det är nu man börjar fundera på hur människor egentligen kommer tycka om en. Det är jättesvårt. Egentligen innerst inne så vet jag att det är ingen som skulle säga nåt negativt om mig eller tycka att jag är äcklig men fortfarande så har man ju tankarna. Kan tänka mig att det iallafall finns några av er som läser min blogg som kan känna igen er på ett eller annat sätt.
Sålänge man är säker på sig själv och inte skämms för sig själv så finns det ingen anledning till att någon annan skulle göra det. Jag är stark, jag är det. Jag visar mig som det iallafall. Det är bra. Men nu, här i min ensamhet har jag mycket tankar som flyger omkring som jag gärna delar med mig av...

Klockan 11.00 skulle jag vara på dagkirurgin idag. Jag trodde inte att det skulle ta så lång tid men jag kom inte till en operationssal förrän halv fyra. Så lång väntetid blev det.
Jag fick dropp när jag låg där och väntade. Väl inne på operation satte de EKG och kollade syrenivån innan det var var dags att sövas. Jag fick nåt insprutat i armen som jag blev snurrig och trött av. De sa att jag skulle känna att ögonen bara blev tyngre. Jag försökte verkligen göra allt för att komma ihåg varenda liten känsla från de sekunderna men jag kommer verkligen inte ihåg hur det kändes när jag somnade. Jag märkte liksom inte av det.
2 timmar efter jag blev sövd vaknade jag upp på IVA. Efter lite saft, oboy och en macka så åkte jag hem så nu sitter jag här. Jag ska ner och äta spaghetti och köttfärsås. Det ska bli supergott för jag har inte ätit sedan igår kväll.

Annars gick undersökningen bra. Ändtarmen är fortfarande inflammerad och nån IRA är inte aktuell för mig. Så det känns väldigt tråkigt för hade jag kunnat göra den så hade jag lätt provat. Men nu vet jag att den möjligheten inte finns. Det gjorde väldigt ont i mig. Så nu blir det stomi i många år till.

Igår grät ja mig till sömns. Det var väldigt längesen jag gjorde det. Varför? Jo, jag började läsa gamla sms, de från den tiden jag var sjuk och låg inne på sjukhus. Det var speciellt de som jag själv hade skickat som jag blev så depprimerad utav.
"Jag vill hem, jag orkar inte mer". "Ta mig härifrån":
Det var mycket jobbigt som stod i de smsen. Jag har glömt bort för längesen hur dåligt jag egentligen mådde under den tiden. Jag har själv inte vågat läsa mina blogginlägg som jag skrivit om min sjukdomshistoria. Tror i och för sig att de är ganska mycket mildrare skrivet än vad det var egentligen, men...

Det känns lite tungt just nu i mina tankar men jag hoppas övervinna dem snart...
Funderar på att ta mig en liten tripp till vackra Norrköping i
helgen... Vad säger ni ?

Jaa, det var vad vakten på Kellys kallade mig och mina två vänner ikväll när två civilsnubbar gick runt och kollade leg. Det märkligaste på hela kvällen var att vart vi än var så fick vi visa leg. Säkert över 2 gånger på varje ställe, i dörren och sen i baren. Det var en bartender som sa att "ja juste, vi har ju vakter, det hade jag glömt". Då behövde vi inte visa leg. Haha..
Vilken kväll... En liten after work med camilla och maja.
Det värsta var att det var nattrafik på spårvagnarna så det tog mig en timme att ta mig från järntorget och hem. Det är ju som att flyga till Norrland....

Idag har jag också vart med om mardrömsscenario för oss som är stomiopererade.
Jag var på toaletten och tömde. Och när jag liksom ska ta ut det sista(ursäka allt det detaljerade) så råkar jag på nåt sätt dra för hårt så jag drar hål i påsen. Inget litet hål utan, ni som vet, änden där man tömmer... Liksom halva den... Så allt som hamnar däri skulle rinna ut för det var ett stort HÅL...
Jag var på jobbet såklart och hade inga bandagegrejer med mig. Så där står jag med öppen påse och har ingen aning om vad jag ska göra. Jag hade ännu inte berättat för nån på min nya arbetsplats om min sjukdom och sådär men det första jag fick göra var att leta reda på chefen och säga hur det låg till. "Jo det ligger till såhär.... Och nu har det hänt en liten olycka men jag har gjort en nödlösning."
Ja, vad var nödlösningen då??? Joo, ni vet såna där påsklämmor som man vanligtvis har i köket. Jag vek upp påsen så mycket det gick och satte sen på en sån. Det var en perfekt nödlösning, men inte säker. Det gick bra den halvtimmen iallafall innan Jesper kom med min stomiväska så jag fick byta allt. Jag blev Jätteledsen. Tårarna rann och svetten också, nästan. Jag var så nervös och kände mig så äcklig så det var jättejobbig. Nu vet jag att jag iallafall ska ha med mig såna grejer HELA tiden så att det aldrig kan hända igen att man står där utan att veta vad man ska göra.
Min chef tog det väldigt väldigt bra. Han sa till och med till mig att gå upp och sätta mig ett tag. Men jag sa att jag klarar mig om jag tar det lugnt. Inte direkt så att jag vågade böja mig och plocka upp grejer från golvet men.

Ja kära vänner.. Var alltid förberedda. Det värsta kan faktiskt hända....