Idag har jag haft körlektion igen. En dubbel så jag var ute ett tag. Och mitt i allt börjar det snöa, och det var ju inte lite heller. Så nu har man fått proav på det. Var inte så himla kul att köra i det ovädret kan jag säga. Ska ta fram vinterjackan igen och ta mig ner till stan snart. Tänkte köpa en kjol men man blir ju inte så sugen på det när man tittar ut.
Det blev inget påskbus igår heller. Jag vart för trött och gick o la mig.

Puh, Nu är det dags. På med vinterkläderna!!



våran lilla gård just nu

Alldeles för ofta har man sådana där dagar som bara är allt för vanliga, när inget speciellt händer.
Idag har det nog vart en sån dag. Man vaknar, går till jobbet, kommer hem, kollar på tv, tvättar lite och sen går man och lägger sig.
Jag längtar efter en sån där dag som inte är den andra lik. När det händer nåt riktigt riktigt Kul.

Nästa vecka ska jag åka hem. Vara hemma i nästan en vecka. Träffa vänner och familj, gå till frisören och läkarbesök. Nu ska jag till röntgen igen och titta så att det ser bra ut innuti mig. Känns som om allt har läkt väldigt långsamt, men vet ju inte hur det "ska" vara.

Börjar komma tillbaka till verkliga livet igen. Börjat jobba alla mina timmar och rör mig någorlunda bra. Det enda som behövs är lite träning. Vet inte vad man ska börja pyssla med bara.
Det blir nästa bekymmer. Nu ska jag drömma om en dag som inte är den andra lik.

Nu nästan 3 månader efter allt detta hemskt så lever jag fortfarande. Jag lever, utan denna lilla tarmen på magen så skulle jag inte göra det. Efter en av de största bukoperationerna man kan göra har jag också ett Stort ärr över hela magen men jag uppskattar livet mycket mer nu än vad jag gjorde innan. Jag vill inte ens tänka tillbaka på den tiden på sjukhuset. Så att ha skrivit detta nu var väldigt jobbigt för mig.

Men det här med stomin. Jag har accepterat det, min pojkvän har accepterat det. Jag har små problem med vad jag ska ha för kläder, det går bra att duscha och bada och jag har världens snyggaste baddräkt. Det syns inte på mig vad jag har vart med om, dels inte heller vad det är jag har på magen. Frågar folk så berättar jag Mer än gärna. Innan jag själv fick det här visste jag absolut ingenting om det och jag tror att det finns väldigt många därute som vet lika lite som jag gjorde. Nu har jag äntligen fått lätta mitt hjärta och berättat om nåt som jag vill att människor ska veta mer om.

1 vecka efter operationen vet jag att jag skrev i min kalender att "denna dagen har jag längtat efter". Jag mådde bra tyckte jag. Borstade håret, sminkade mig lite, åt mat, gick lite i korridoren. Allt kändes bra när jag bortsåg ifrån smärtan. Pratade med min läkare och de sa att jag antagligen kunde få åka hem i helgen som kom. JIPPIE!, tänkte jag. Men skulle det verkligen få bli så bra? Nej, jag fick stopp.

Ja, stopp i tarmen. Det kom inte ut genom stomin. STOMI?

Alltså, de tog bort Hela min tjocktarm. Den var så illa vid sig att om det gått några veckor till hade den brustit och en sån operation överlever man sällan, om ens alls. De lägger ut en bit av tunntarmen på magen. De vränger den ut och in och syr fast den. Ändtarmen syr de ihop på insidan. Över tarmen på magen sätts en påse, där allt som vanligtvis kommer ut bakvägen hamnar.

När jag vaknade med det här visste jag inte hur jag skulle kunna fortsätta leva. Jag tänkte bara på vad jag skulle ha för kläder? (Aldrig mer tajta), Bikini?, Duscha? Bada? Allt!! Jag grät och grät och hela livet var slut. HALLÅ, jag är bara 20 år. Jag har ju hela livet framför mig

1½ vecka efter det där stoppet i tarmen blev jag utskriven. Det var en hemsk tid på sjukhuset. Jag kände mig ensam, utlämnad och hade så tråkigt. Min kropp hade gått ner sig så fruktansvärt mycket så jag kunde inte ens resa på mig första gången jag försökte.  Tänk dig att vara helt klar i huvudet och ha en sån vilja att göra saker men kroppen har inte kraften till det. Jag blev både fysiskt och psykiskt instabil under de veckor jag låg inne. Jag fick så mycket mediciner som lugnande, kortison, alvedonliknande och morfin. När allt detta skulle ut ur kroppen var jag så instabil så jag fick ångestattack på ångestattack.

06.00 på torsdagen väckte de mig. 07.30 skulle jag vara på operation. De satte dropp och gav mig massa mediciner. Klockan sju kom Jesper. När han var där pratade vi knappt. Visste inte riktigt vad jag skulle säga utan vi bara var där, tillsammans.

Väl nere på operation så la de mig på ett operationsbord. Satte in en slang i ryggen som de skulle ge mig bedövning igenom. Jesper var med mig ända tills jag somnade. De satte masken över mitt ansikte och jag somnade. 5 timmar senare vaknade jag av "Nu är det klart". De körde mig till uppvaket där jag låg över en natt. Det enda jag kommer ihåg därifrån var en dam som låg och skrek konstant. Jag kunde inte sova och jag hade så ont.

Med alla dessa slangar. Jag kände mig så utlämnad och som ett barn på nytt. Jag gjorde inga toalettbehov själv, maten kom genom droppet och nya underkläder kunde jag inte ens byta själv. Jag andades inte djupt utan väldigt små andetag så efter ett tag hade jag ont i bröstkorgen eftersom den inte fick arbeta pga de små andetagen som jag tog. Det enda jag gjorde var att ligga där och ha en smärta som jag aldrig kunnat föreställa mig att en människa kan ha. Efter ett par dagar blev det bättre. Jag fick äntligen börja äta efter att ha vart utan mat i 2 veckor. Det var inge gott med sjukhusmat men det uppskattades mycket av mig ändå.

I en veckas tid fick jag högsta dosen av kortison. Jag fick inte äta minsta lilla utan bara dricka vatten, saft och näringsdrycker. Jag hade kramper i kroppen, var HUNGRIG  och sov otroligt dåligt. När den veckan hade gått så hade ingenting hänt. Inflammationen var inte hämmad över huvud taget. De kom in till mig och berättade att den enda utvägen för mig var operation. Jag sa "okej " och vi pratade lite om vad som skulle hända efteråt. Jag blev så chockad. Jag levde i någon annan värld i två dagar och ville inte riktigt inse vad det var som var på gång. Försökte att inte tänka. Grät hela tiden. Dagen innan blev allt så konkret. Jag fick hoppa in i duschen och göra en riktig skrubbdusch, rena kläder och rena sängkläder. Allt skulle vara så rent som möjligt. Och där la jag mig. Helt ovetande om vad jag var på väg att ge mig in på.