Nu är det än en gång dags att blåsa igång livet på denna sida. Mycket jobb och annat i livet gör ibland att man inte har tid till allt, så har det vart. Otroligt mycket jobb. Jobb och sömn, det är väl det enda. Så mycket mer än så finns inte att säga.

MEN kära vänner, nu är det snart sommar! Då blir det full rulle.
Första sommaren på några år kommer jag visa mig stolt i bikini. Och jag har köpt världens finaste.
DET ÄR GÖTT!

Ilcos barnläger är det som står näst på tur efter midsommarfirande. Det kommer bli otroligt bra.

Vi hörs snart igen!!

Oj.. Hej... Wow.!
Ja, jag lever. Lever ni? Jag har nästan glömt bort att jag har en sida att underhålla. Har inte vart hemma så mycket på sista tiden och haft fullt upp med många andra saker, som att jobba till exempel.

Snart är det iallafall dags att träffas alla vi som ska ha hand om Ilcos barnläger till sommaren. Det blir en helg här i Göteborg med massa planering. Det ska bli superkul!
Och att inte tala om hur grym själva lägerveckan kommer bli i sommar!!!
Jag ska hålla er uppdaterade =)

Annars är det lugnt med mig. Magen lever dock sitt egna lilla liv och jag har fortfarande ont i mitt ärr efter stomin. Är det så bra att det fortfarande gör ont när jag opererades i augusti?

Fick nyss ett mejl som inleddes såhär:
"I år har vi haft ett jättedrag på platserna inför den kommande träffen i slutet av november vilket är jätteroligt."

Det låter som att vi blir ett lite större gäng än förra året vilket känns jättekul. Det är så härligt att få träffa människor i liknande situationer. Jag ser fram emot denna helg. Jag o Helena ska åka tåg tillsammans också så det blir nog hur kul som helst =)

"För närvarande är det många som ringer. Vi hjälper dig så fort vi kan. Du har plats 99 i kön."
Ja, så låter det när man försöker få tag på försäkringskassan.

Jag har funderat lite på det där. Inte så överdrivet mycket som många andra gör i dessa dagar men.. Är jag, eller vi som inte har nån tjocktarm och med dåligt immunförsvar några som borde få det där vaccinet nu? Det känns så. Jag har inte ens funderat på om man ska ta det eller inte men det känns ju väldigt fånigt att inte vaccinera sig. Speciellt när man är sjuk.

Hur tänker ni andra som är i liknande situationer?
Bara lite funderingar såhär på en tisdagskväll.

ååh, vad dålig jag vart på senaste att skriva. Jag har haft endel för mig men nu hoppas jag att jag är tillbaka.
Jag ska börja med att svara Anna på hennes fråga om hur jag hade det efter operationen:

Jag låg inne en vecka efter operationen. Det var en jobbig vecka. Man var barn igen och trodde aldrig att man skulle kunna klara sig själv igen. Redan samma dag som jag blev utskriven så satt jag i en bil i 3 timmar för att åka hem till min familj. Visst var jag rädd för att behöva springa ut i skogen men det behövdes aldrig. Vi stannade på donken en gång. När jag sedan var hemma och inte gick utanför dörren på en vecka så blir man på nåt sätt bekväm, vilket är väldigt bra i början. Man går på toaletten så fort man känner att man behöver. Ibland till och med springa till toaletten mitt under middagen för att det behövdes. Det är nu 7 veckor sedan jag opererades och jag har börjat jobba igen. Så fort man vågar sig utanför dörren så lär man sig att "hålla sig". Det är jobbigt i början, det går inte att komma ifrån. Men med vilja så tar man sig fram mycket snabbare än vad man tror innan man ger sig in i det. Jag hoppas verkligen att det går bra för dig! Håller alla tummar jag har och hör gärna av dig igen!


Men som sagt, så började jag jobba i måndags. Har jobbar 3 dagar hittills och det har gått jättebra. Första dagen kändes det väldigt konstigt att vara tillbaka. Man känner sig som ny igen. Men jag känner redan att jag inte har långt kvar innan jag är tillbaka till dit jag vill vara. Jag har vart ganska trött och så efter arbetsdagarna och ont i ärret efter byxor eller leggings som skaver på när man måste böja sig så men förrutom det ska jag nog inte klaga. Jag har 1 timmes resväg till jobbet och känner mig inte alls stressad över det med tanke på toalett.
Mitt lilla tips som jag alltid följer är att gå på toaletten innan man ska iväg, även om man känner att man inte behöver så kan det vara bra att prova att pressa på. För då finns det inte så stor risk att det blir akut. Plus att jag brukar undvika att äta eller dricka, tex. kaffe på vägen.

Jag har en bit kvar men jag känner mig ändå på topp.
Idag har jag gått upp 07.20. Åkte hem efter att ha sovit hos min vän. Började med en kaffe och sen målade jag mitt kök i 2 timmar. Har lite kvar där nämligen. Sen har jag lagat massa mat och jobbat. Det fanns inte mycket ork kvar i slutet av arbetsdagen men jag orkade. Det är jag glad över!

Ska försöka här i dagarna att få hit en bild på hur magen ser ut nu för tiden. Det finns ju bilder på min stomi i tidigare inlägg så nu ska ni få se nästa resultat =)

Måndagar är lite som en andra familjdag. Jag spelar alltid pingis och tar en liten öl på måndagar. Idag och förra veckan var jag glad och lycklig som aldrig förr. Jag vet inte varför men det är så härliga människor så man kan liksom inte undvika att bara le hela tiden. Jag älskar det.

Kan väl säga att det har så otroligt mycket att göra med mina senaste upplevelser i livet. Att äntligen vara utan min stomi betyder så fruktansvärt mycket för mig. Jag hann inte tröttna så mycket på den att jag mådde dåligt pga den men visst var det skönt att se fram emot att bli av med den.

Jag hoppas detta lyckoruset håller i sig länge länge för det är såhär livet ska vara =)

Jag tycker inte om hösten. Klädmässigt, då älskar jag det. Stora halsdukar, fina jackor, vantar och allt som hör till. Värmeljus och te. Där kan det inte bli bättre.

Känslomässigt. Ja, det är första hösten på 3 år som jag är själv. Det har börjat bli väldigt påtagligt. Alla vänner sitter där hemma och myser med sina respektive. Här sitter jag alldeles själv. Det känns konstigt. Det är i sådana här tider man känner sig som mest ensam. När det blir så kasst väder och man egentligen inte vill vistas utomhus.

Trots allt detta så är jag väldigt lycklig. Den här operationen har gjort så mycket bra för mig. Visst är det jättejobbigt just nu men jag ser framåt och ser bara att det kommer bli det bästa valet någonsin att se tillbaka på =)

En sån bra dag det har varit. Sedan jag gick upp vid halv tolv imorse, eller ja, vid lunchtid, så har jag vart på toa3 gånger. Så hela dagen idag har jag klarat mig igenom utan att behöva kuta. Alltså, det här har gått bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Tack alla för erat stöd, det betyder så otroligt mycket för mig.

Jag kan. Jag vill. Jag är stark. Jag är grym.
Bara så ni vet =)

Facebook har verkligen tagit över hela mänskligheten. Jag har nog inte träffat någon som Inte har det. Och hela tiden uppdateras allas status så att alla ska veta vart de håller hur och vad de håller på med. Det är ärligt talat helt sjukt. Och det som är mest sjukt med det hela är att jag är en av dem.
Så... Facebookfreak? Ja!

Annars har jag för första gången på en vecka vågat mig utanför dörren på en promenad. På ca 40 minuter. Det gick ju bra. Köpte och åt till och med en glass på vägen utan att få direkt panik. Jag kände dock att jag är fortfarande väldigt tung i benen då jag efter ett tag inte orkade lyfta på dem ordentligt. Så mitt mål nu är att ta mig ut en stund varje dag plus att hitta den där träningscykeln som står någongstans. Hej Värld, snart är jag tillbaka. *Förhoppningsvis*

Borde inte det vara en rutin på sjukhus innan man skrivs ut att de gör ett prov på om man har urinvägsinfektion eller inte? Har man legat med kateter i flera dagar så tycker jag att de ska göra det utan att man själv ska behöva fråga om det. Jag sa till på sjukhuset. Kom på för någon dag sen att jag inte fick provsvaret och antar att det inte var nåt fel. Eller, så glömde de bort att kolla upp det, vad vet jag? Vad jag vet iallafall är att det inte riktigt går till som det ska där nere. Så nu måste jag söka upp nån för att kolla upp det. Det känns väldigt onödigt.

Idag har varit en dag som alla andra. Sova, toa, dator, toa, toa, tv, mat, toa, tv, dator, toa... Ja, ni fattar grejen. Jag har ännu inte riktigt vågat mig ut på riktigt. Tog en liten tur med bilen idag för att hämta syrran men då satt jag ju still hela tiden plus att toaletten väntade på mig när jag rullade upp på uppfarten.
Sen är det nog mycket hjärnspöken också i det hela. Att våga sig ut.

Imorgon ska jag ta hand om hunden här hemma och se till att han får sina promenader då det inte är någon annan hemma så imorgon måste jag mig ut en sväng, eller två. Sen ska jag duscha så jag blir fräsch plus att jag kom på att vi har nog en träningscykel någonstans som kan vara värt att leta upp så man kommer igång lite. Börja jobba på sommarsäsongen 2010 då jag ska ha den snyggaste magen någonsin =)

Den 27 november fick jag diagnosen Ulcerös Colit och 2 dagar efter det gjordes en operation och jag vaknade upp med en ileostomi. Jag visste verkligen inte vad jag gav mig in i eftersom det blev så akut. Men redan från början tog jag det väldigt bra. Berättade och lyfte på tröjan mer än gärna. Jag var i förhållande så det var så tryggt som det bara kunde bli. Jag har till och från under åren tagit asacol lokalt mot inflammationen i ändtarmen. Det har väl aldrig blivit jättebra men jag har ändå haft kontroll över det.
Jag ska inte klaga på något alls under min stomitid. Jag vantrivdes inte med den. Jag mådde hur Bra som helst. Det var inte bekymmer någongång med stopp eller tarmvred. Jag levde väldigt gott ska jag säga.
Förutom sedan jag blev singel. Då blev det plötsligt väldigt tufft.
Jag blev rädd så fort nån började ta mig på magen. Liksom puttar bort lite sådär fint. Och när under en konversation klockan 2 på natten efter ett antal öl ska man berätta om hur det ligger till om det så skulle behövas??

Nu är det snart 2 veckor sedan jag gjorde min IRA-operation. Jag har ju skrivit om det under tiden jag låg på sjukhuset så endel har ni nog kunnat läsa om. Det var tufft. En operation är inte en småsak. Det tar på kroppen så otroligt mycket. Man mår dåligt som f*n.
Pratade med min älskade vän Maja idag och hon sa till mig "Jag blev så ledsen när jag såg att du mådde så dåligt". Det är ingen vacker syn, det kan jag tänka mig. Men på nåt konsigt vänster så går kroppen igenom det där och klarar sig.
Första gången man ska upp ur den där förbannade sängen blir man ju andfådd och helt slut bara genom att sätta sig på sängkanten. Men nu sitter jag här, jag kan till och med gå en längre bit.

På sjukhuset var diareérna inge roliga. Det var ju bara vätska som flög ut. Men tack gode gud så varade inte det så länge. Nu efter att ha ätit loperamid i några dagar märker jag stor skillnad. Efter ett tag kan jag nog öka dosen och det kan bli ännu lite bättre. Jag har inte vågat mig hemmifrån än för det enda jag tänker på är att det ska bli akut till toaletten. Men den dagen kommer den också. Så länge sitter jag isolerad i min familjs hus, utan vänner kvar i denna stad. Haha.

Jag tror att det här kommer bli hur bra som helst. Det passar mig och min egen kroppsbild att vara utan stomipåse på magen. Ärren har jag Inga som helst problem med. De är jag stolt över. Även om jag inte tittat på det nuvarande stora snittet på magen eftersom jag fortfarande har det tejpat. Blir nog så mycket bättre läkning av det om man inte har för bråttom att ta av tejpen.
En liten historia såhär efter tolvslaget en måndag tyckte jag behövdes. Det är så sällan jag skriver mycket. Men jag har alltid väldigt mycket tankar om både det ena och det andra. Jag lär ju skiva om mycket skit framöver, om ni fattar. God natt!

Alltså... Jag har en krater på min mage. Efter stomin såklart.
Jag har alltid varit ganska känslig för sår och sånt. Och nu måste jag ta hand om ett halvt
hål i magen som är rött och äckligt. Varar och blöder och gör ont. Det är så äckligt så jag vill kräkas när jag
håller på med det. Jag längtar tills det läker och bli ett ärr så jag slipper titta och känna denna äckliga känsla mot min lilla krater!

Hemma hos far har jag varit nu sedan i fredags. Jag har haft väldigt svårt att sova på nätterna men inatt var den bästa på länge. Jag var bara uppe på toaletten en gång på natten och en gång på morgonen, fast innan jag gått upp. Så det känns härligt att det går åt rätt håll. Jag ska försöka ta mig ut i solen idag på en liten promenad med hunden tänkte jag. Behöver komma igång med kroppen igen känner jag.

Förresten, det kanske jag inte berättat. Har för mig att jag skrev i nåt inlägg om att jag skulle lägga av med rökningen. Och vet ni vad, jag har faktiskt inte rökt en enda gång sedan operationsdagen som var den 26/8.
Jag kan säga att det är sjukt jobbigt. Jag är sugen, det ska jag inte säga nåt annat om. Jag är grinig.
Men det känns så värt. Min naglar är inte gula och äckliga. De är fakiskt Väldigt fräscha efter bara så kort tid. Min hosta är helt borta och min krassliga röst som jag haft så länge är också borta.

Jag har inte kunnat sjunga på så länge. Det var nästan det som fick mig att vilja sluta. Att jag vill börja använda min röst igen. Det kan jag nog snart för nu är den tillbaka.
Så bort med alla äckliga ciggaretter och njut av fräschheten istället. Det är det bästa jag gjort!

Vet ni förresten vad jag längtar efter mest.
En Lång dusch, deo, parfym och lite smink. Ja, med allt det där känner man
sig så mycket fräschare. För det är inte så att jag orkat sminka mig här på
hospitalet. Ska bli skönt att bli människa igen!

Natten till idag har varit väldigt jobbigt. Jag har nästan suttit mer på toa än vad jag legat i sängen. Så på ronden imorse gav de mig imodium och magen har lugnat ner sig väldigt mycket redan så det är jag väldigt glad för.
Fick även beskedet att jag är klar på detta stället för den här gången. Imorgon blir jag utskriven och åker hem till familjen för att bli omhändertagen ett tag.

Annars känner jag mig mycket bättre. De tag bort all smärtstillande medicinering som jag blev tokig av så nu känner jag mig bättre än jag väntat. Går fortfarande på panodil men det är ju inte så farligt.
Det känns skönt att detta är genomför och jag hoppas jag blir bra snart!

Jag är konstant snurrig i huvudet efter all smärtlindring så det tar ett tag för mig att skriva + att det ibland kanske inte är så sammanhängande. Gårdagen var en aning bättre än dagen innan. Hade dock väldigt mycket smärta fortfarande. Var väldigt påverkad av mycket morfin igår. Hade klåda överallt och mådde väldigt illa.
Den enda jag ber om är nåt mot min smärta, inte nödvändigtvis morfin, men det är det de ger mig. Sen igår så kommer en läkare in och berättar för mig hur mycket droger jag får. "Du får lika mycket som de på gatan tar och det är beroendeframkallande". Det sättet han sa det på var inte okej. Det var liksom som att det var mitt fel att jag hade så mycket i mig. Så igår var en känslig dag.

De har bytt medicinering igen och jag hoppas att detta ska hjälpa bättre.
Loperamid eller imodium har jag inte börjat med alls. De vill väl få igång magen på mig innan de sätter in stoppande medicin. Jag har blivit av med urinkatetern idag så nu får jag äntligen springa på toaletten själv också. Nu börjar jag bli för matt för det här men jag skriver så fort jag orkar igen!