Den 27 november fick jag diagnosen Ulcerös Colit och 2 dagar efter det gjordes en operation och jag vaknade upp med en ileostomi. Jag visste verkligen inte vad jag gav mig in i eftersom det blev så akut. Men redan från början tog jag det väldigt bra. Berättade och lyfte på tröjan mer än gärna. Jag var i förhållande så det var så tryggt som det bara kunde bli. Jag har till och från under åren tagit asacol lokalt mot inflammationen i ändtarmen. Det har väl aldrig blivit jättebra men jag har ändå haft kontroll över det.
Jag ska inte klaga på något alls under min stomitid. Jag vantrivdes inte med den. Jag mådde hur Bra som helst. Det var inte bekymmer någongång med stopp eller tarmvred. Jag levde väldigt gott ska jag säga.
Förutom sedan jag blev singel. Då blev det plötsligt väldigt tufft.
Jag blev rädd så fort nån började ta mig på magen. Liksom puttar bort lite sådär fint. Och när under en konversation klockan 2 på natten efter ett antal öl ska man berätta om hur det ligger till om det så skulle behövas??

Nu är det snart 2 veckor sedan jag gjorde min IRA-operation. Jag har ju skrivit om det under tiden jag låg på sjukhuset så endel har ni nog kunnat läsa om. Det var tufft. En operation är inte en småsak. Det tar på kroppen så otroligt mycket. Man mår dåligt som f*n.
Pratade med min älskade vän Maja idag och hon sa till mig "Jag blev så ledsen när jag såg att du mådde så dåligt". Det är ingen vacker syn, det kan jag tänka mig. Men på nåt konsigt vänster så går kroppen igenom det där och klarar sig.
Första gången man ska upp ur den där förbannade sängen blir man ju andfådd och helt slut bara genom att sätta sig på sängkanten. Men nu sitter jag här, jag kan till och med gå en längre bit.

På sjukhuset var diareérna inge roliga. Det var ju bara vätska som flög ut. Men tack gode gud så varade inte det så länge. Nu efter att ha ätit loperamid i några dagar märker jag stor skillnad. Efter ett tag kan jag nog öka dosen och det kan bli ännu lite bättre. Jag har inte vågat mig hemmifrån än för det enda jag tänker på är att det ska bli akut till toaletten. Men den dagen kommer den också. Så länge sitter jag isolerad i min familjs hus, utan vänner kvar i denna stad. Haha.

Jag tror att det här kommer bli hur bra som helst. Det passar mig och min egen kroppsbild att vara utan stomipåse på magen. Ärren har jag Inga som helst problem med. De är jag stolt över. Även om jag inte tittat på det nuvarande stora snittet på magen eftersom jag fortfarande har det tejpat. Blir nog så mycket bättre läkning av det om man inte har för bråttom att ta av tejpen.
En liten historia såhär efter tolvslaget en måndag tyckte jag behövdes. Det är så sällan jag skriver mycket. Men jag har alltid väldigt mycket tankar om både det ena och det andra. Jag lär ju skiva om mycket skit framöver, om ni fattar. God natt!