Det här med att separera från någon som man älskat under så länge har inte vart lätt. Det är snart exakt 2 månader sedan som jag tog steget och sa som det var. Sedan den dagen har vi verkligen tagit avstånd från varandra. Inte fallit tillbaka på nåt sätt. Jag har varit så säker på mitt val. Men inne i mig gör det ont.
Det är inte bara en person man skiljer sig från. Det är en hel livsstil.
Idag sitter jag i en ny lägenhet med två helsköna tjejer. Det är ingen som undrar hur jag mår eller om jag har haft en bra dag. Jag behöver inte ringa nån och säga att jag är på väg hem. Är mjölken slut så är den slut. JAG måste köpa en ny för att det ska finnas. Det känns konstigt. Jag har ju aldrig levt själv i hela mitt liv. Då menar jag inte som singel utan att jag alltid har bott på ställen där man hjälpts åt. Nu är jag själv i den bemärkelsen att mitt är mitt.
Det är konstigt hur livet kan ta sådana vändningar men det här är ju bara början.

Tankarna finns här och jag delar mer än gärna med mig av dem för så bra som jag mår idag har jag inte mått på väldigt länge. Mina vänner märker på mig att jag är så mycket gladare och öppnare. Det känns härligt att höra att den "riktiga Susanne" är tillbaka på heltid snart.