UC del 5
Nu nästan 3 månader efter allt detta hemskt så lever jag fortfarande. Jag lever, utan denna lilla tarmen på magen så skulle jag inte göra det. Efter en av de största bukoperationerna man kan göra har jag också ett Stort ärr över hela magen men jag uppskattar livet mycket mer nu än vad jag gjorde innan. Jag vill inte ens tänka tillbaka på den tiden på sjukhuset. Så att ha skrivit detta nu var väldigt jobbigt för mig.
Men det här med stomin. Jag har accepterat det, min pojkvän har accepterat det. Jag har små problem med vad jag ska ha för kläder, det går bra att duscha och bada och jag har världens snyggaste baddräkt. Det syns inte på mig vad jag har vart med om, dels inte heller vad det är jag har på magen. Frågar folk så berättar jag Mer än gärna. Innan jag själv fick det här visste jag absolut ingenting om det och jag tror att det finns väldigt många därute som vet lika lite som jag gjorde. Nu har jag äntligen fått lätta mitt hjärta och berättat om nåt som jag vill att människor ska veta mer om.
Tack för mig!
Låter superbra, du har en helskön inställning tycker jag! :-) Du får gärna tipsa mig om vad det är för baddräkt du hittat för det är typ det enda problemet jag har i klädväg, att hitta badkläder som funkar och är snygga. Annars har jag kommit på några klädtrix så jag kan använda vilka klöder jag vill tycker jag.
Hittade din blogg via Maddes.
Har själv gjort allt detta du beskriver med den skillnaden att jag har MbCrohn och alltså även tagit bort 80% av min tunntarm och opererats massvis av gånger. Senast operationen var för att flytta min stomi från höger till vänster sida eftersom underhuden på högersidan inte skulle klara av fler operationer i framtiden. Den räcker helt enkelt inte till längre.
Och man kan tycka att livet är pest, men det är trots allt bättre än alternativet. Ha det så bra, och tack för att du vågar skriva.
Låät dina 5 inlägg om UC. Känner igen mig!
2 år senare läser jag dina inlägg om UC & stomioperationen, och blir hjälpt. Jag opererades för tre veckor sedan & är nog i den där första fasen när all medicin är på väg ur kroppen, obehagligt, och man ska acceptera. det går inget vidare.
