1 vecka efter operationen vet jag att jag skrev i min kalender att "denna dagen har jag längtat efter". Jag mådde bra tyckte jag. Borstade håret, sminkade mig lite, åt mat, gick lite i korridoren. Allt kändes bra när jag bortsåg ifrån smärtan. Pratade med min läkare och de sa att jag antagligen kunde få åka hem i helgen som kom. JIPPIE!, tänkte jag. Men skulle det verkligen få bli så bra? Nej, jag fick stopp.

Ja, stopp i tarmen. Det kom inte ut genom stomin. STOMI?

Alltså, de tog bort Hela min tjocktarm. Den var så illa vid sig att om det gått några veckor till hade den brustit och en sån operation överlever man sällan, om ens alls. De lägger ut en bit av tunntarmen på magen. De vränger den ut och in och syr fast den. Ändtarmen syr de ihop på insidan. Över tarmen på magen sätts en påse, där allt som vanligtvis kommer ut bakvägen hamnar.

När jag vaknade med det här visste jag inte hur jag skulle kunna fortsätta leva. Jag tänkte bara på vad jag skulle ha för kläder? (Aldrig mer tajta), Bikini?, Duscha? Bada? Allt!! Jag grät och grät och hela livet var slut. HALLÅ, jag är bara 20 år. Jag har ju hela livet framför mig

1½ vecka efter det där stoppet i tarmen blev jag utskriven. Det var en hemsk tid på sjukhuset. Jag kände mig ensam, utlämnad och hade så tråkigt. Min kropp hade gått ner sig så fruktansvärt mycket så jag kunde inte ens resa på mig första gången jag försökte.  Tänk dig att vara helt klar i huvudet och ha en sån vilja att göra saker men kroppen har inte kraften till det. Jag blev både fysiskt och psykiskt instabil under de veckor jag låg inne. Jag fick så mycket mediciner som lugnande, kortison, alvedonliknande och morfin. När allt detta skulle ut ur kroppen var jag så instabil så jag fick ångestattack på ångestattack.