Äntligen lite tid över...
Idag har vi vart på stan och lämnat ut lite cv:n.
Det känns väldigt bra efter den här dagen faktiskt. Jag har inte fått ut så jättemycket men jag är
väldigt nöjd med det jag har gett ut iallafall!!
Så nu är det bara att hoppas.
I måndag då, då var jag ju hos min läkare.
Han sa när jag kom dit att han liksom ville planera in när nedläggningen av stomin skulle ske.
Vilket vi faktiskt inte kom fram till eftersom jag inte riktigt vet ännu hur jag vill ha det.
De gjorde en rektoskopi för att titta hur inflammerad ändtarmen är. För de måste de veta innan de kan
göra en IRA.
Undersökningen gjorde ont. Så ont. Det var det värsta jag vart med om på länge kan jag säga.
Så de kunde inte se allt de behövde se. Jag kommer att bli kallad senare i år för att få göra samma undersökning
fast under narkos. Så då slipper jag iallafall känna alla smärta.
Det de kom fram till vara iallafall att det inte såg så inflammerat ut men lättblött. För att citera min läkare så sa han
"Det ser ju riktigt schysst ut". Haha, kul o höra nåt sånt när man ligger där med rumpan i vädret.
Så det känns på ett sätt bra att det förmodligen inte är så sjukt som jag hela tiden trott.
Nu börjar Desperate Housewives. Men här hemma hos brudarna så har de inte så mycket kanaler så den här veckan
missar jag alla mina älsklingsserier. Det gör lite ont i hjärtat!!
Imorrn ska jag och Emelie åka och titta på min framtida lägenhet. Det ska bli riktigt spännande. Sen åker jag hem till Norpan igen på festligheter!!
Tack för idag!
Ångest över operation!!
Vilket betyder att tunntarmen kopplas ihop med ändtarmen, eftersom jag inte har nån tjocktarm kvar.
Men nu har jag ju vant mig med min påse. Det är rent ut sagt SKITJOBBIGT ibland.
Jag kan inte heller riktigt klä mig som jag vill då jag inte vill gå runt med en ballong på magen som syns.
Så jag vill ju ge operationen en chans.
Men bara tanken på att jag ska börja skita som vanligt, och mer ändå än vad ni "vanliga" gör, gör mig avskräckt.
Jag vet inte längre vad jag vill.
Jag vill ju bara att allt ska vara som förrut.
Jag ska träffa min läkare nu i början av november och diskutera allt.
Men ååå alltså, bara när jag tänker på hur dåligt jag mådde efter förra operationen gör mig så rädd att jag kommer att må så igen. För det är en smärta som man inte ens önskar sin värsta fiende.
Vad ska jag göra? Ni som är eller har vart i samma situation, hur har ni gjort?
Vårdcentralen.....
Varför jag aldrig åkte till akuten utan ville utreda på vårdcentralen var ju för att jag inte ville bli inlagd i denna stad där jag inte känner någon, utan skulle jag ligga på sjukhus ville jag göra det i mina hemtrakter där man kunde få besök av familj och vänner.
Igår förresten färgade jag mitt hår igen. ÄNNU blondare. Japp, nu är jag nästan vit i håret.
Så vi får väl se om ni känner igen mig. Jag är superdålig på att lägga ut bilder här på bloggen men jag ska försöka
bättra mig på den punkten.
Imorgon ska jag på personalmöte klockan 8 så ska försöka gå och sova nu!!
Norrköpings sjukvård är det sämsta jag vart med om !!!!
Jag blir så förbannad på sjukvåden i den här staden. Såhär är det...
När jag, för snart ett år sedan fick problem med min mage så började jag med att ringa till sjukvårdsupplysningen.
"Hej, jag har blodiga diareér och springer till toaletten otaliga gånger om dygnet." Jag sa väl inte så ordagrant men det var det hela samtalet kom fram till. Jag ringde till vårdcentralen här på Kungsgatan och sa samma sak.
"Har du vart utomlands?", frågade de mig. Och Nej, jag har inte vart utomlands.
"Okej, det kan ju vara salmonella. Ring om en vecka om det håller i sig." Eh, okej, tänkte jag.
Så jag gick med detta i en vecka. Försökte mig på att jobba och det var inte lätt kan jag säga. Sen ringde jag tillbaka och sa att problemen fortfarande var kvar.
"Ja, men tyvärr har vi för mycket att göra nu så vi måste prioritera de akutaste fallen. Behöver du hjälp så får jag hänvisa till akutmottagningen."
Alltså HALLÅ... Jag bajsar blod... Det slutade i vilket fall som helst med att jag fick en tid på vårdcentralen genom sjukvårdsupplysningen. Jag är ju inte skriven på någon adress här i Norrköping men man har faktiskt rätt till att söka sjukvård överallt i Sverige.
När jag åkte hem till Västergötland där jag fortfarande står skriven så fick jag (i väntan på provsvar från Norrköping) åka in akut pga magsmärtor. Där hände det grejer. De la in mig direkt. Fasta från första stund och operation en vecka senare. Där fick jag också höra att hade jag kommit in ett par veckor senare så hade det vart väldigt liten chans att jag överlevt för tarmen var så trasig så den snart skulle ha brustit, och en sån operation överlever man sällan.
Hur kul är det att höra sådant när man sökt vård 3 veckor innan akuthistorien men inte fått hjälp.
Jag blir så sjukt förbannad !!!
Och idag när min sambo ringer till vårdcentralen för att han har ont i magen så säger de att det låter som om det är något med gallan. Men tyvärr har de för mycket att göra så det är tvugna att prioritera de akutaste fallen. Är det nåt med gallan som hon sa så måste det väl ändå kollas upp.....
1 ÅR efter det som hände mig så har de fortfarande för mycket att göra för att ta in fall som de inte tycker är akuta.
Vart är Sveriges, eller iallafall Norrköpings sjukvård på väg ????
Man kan ju inte bli nåt annat än arg när man blir behandlad sådär.
Det värsta är att jag har hört SÅ många gånger av andra människor att de inte tycker att sjukvården här är bra.
Vad behöver man göra för att de ska fatta att de måste göra nåt åt det här??
Ännu mera stomi!
Och det är att vara sjukt öppen med allt detta. I början gick jag BARA i säckiga kläder. Stora klänningar och inte jeans. Men med tiden så blir man van. Nu har jag allt.
Och jag har tillochmed börjar strunta i om det syns. Iallafall vissa dagar när jag känner mig extra stark. Så nu går jag i kläder som jag aldrig trodde att jag skulle kunna få på mig igen.
När jag låg på sjukhuset så tänkte jag Väldigt mycket på vilka kläder jag skulle slänga och inte. Men jag har ju inte behövt slänga någonting alls. Det är bara att invänta den dagen man känner sig säker i det.
Sen har jag ju köpt världens bästa gördel från ASOS som jag använder dagligen och det håller allt på plats och plattar till det otroligt bra. Det är nog mitt bästa köp någonsin!!
Jag har bara mötts av positiva reaktioner när jag har vart så öppen med detta så jag har klarat det utmärkt. Visst självklart är det jobbigt ibland. Jag startade denna blogg också när jag kände mig redo att börja skriva om detta. Så det är min sjukdom egentligen som jag vill dela med mig av samtidigt som det kommer in lite vardagsliv om annat här också...
Idag tänker jag på mycket med nu har jag nog fått ner det mesta!!
Varm i hjärtat!
Så det går åt rätt håll..
För två veckor sedan ringde jag min läkares sekreterare och bad henne att jag ville prata med honom.
Och än idag har ingen läkare ringt. Hur lång tid ska det behöva ta? Jag har försökt ringa tillbaka till sjukhuset
flera gånger men jag kommer inte längre än till de väntande tonerna till växeln, för det är ingen där som svarar.
Så hur i hela friden ska man få tag på sin läkare?
Jag går runt och har fortfarande ont i min ändtarm. I slutet av november så är det 1 år sedan jag gjorde min stomioperation. 1 ÅR!! Och jag är fortfarande inte frisk. Nu är jag fullt medveten om att det kan ta ett bra tag innan det blir bra men man har ju snart inget tålamod kvar.
Ska försöka imorgon igen att få tag på min läkare för att diskutera medicin m.m. för jag vet inte hur länge jag ska behöva ta mediciner som inte fungerar på mig.
Tack för alla fina kommentarer. Det är nästan så att ögonen tåras på mig. Att få höra att man förmodligen hjälper andra genom en blogg som man bara skriver om sitt vardagsliv. Det gör det lättare att klara av allt när man vet att man inte är ensam. För det kan kännas så ibland.
Jag har träffat en tjej här i Norrköping som också har stomi. Och det är Madde, som numera är med i ung IlCO´s styrelse. Och när jag har träffat henne så känns det bra i hela kroppen. På ett konstigt sätt som inte går att förklara. Men de gångerna känner man sig inte ensam. Det är skönt!
orkar inte duscha..
Idag har jag dusch och pås-byte dag. Men Alltid, och det är verkligen alltid så drar jag mig ifrån det. Jag skulle gjort det under dagen men nu är klockan snart halv tolv och jag har ännu inte släpat mig in i duschen.
För jag vet att efter duschen så har jag massa att fixa med som jag oftast inte orkar. Men nu har det gått så långt att det börjar klia och göra ont så då har man egentligen inte så mycket val.
Jag mår okej. Snuvan är bedrövlig och hostan likaså. Idag har jag vart och köpt hostmedicin och beställt mer bandage på apoteket. Jag ska försöka släpa mig ner till en synundersökning imorrn men sen vill jag bli frisk!!
Sov gott!
Sjuk och åter sjuk
Imorrn ska jag försöka få tag på min läkare så att jag kan få tala med honom om hur vi ska göra med mediciner och återbesök och allt som behövs. Jag känner att min sjukdom inte försvinner och har väldigt ont av den så jag behöver nog få hjälp med det så fort som det går.
Sen ska jag ligga hemma och dricka honunugste hela dagen för att bli kvitt detta så fort som möjligt.
Vad är en stomi?
Det finns så mycket att säga om det så istället skriver jag om det här.
Jag har även inlägg från februari-mars -08 som beskriver hela min sjukdomshistoria.
Det började för mig med att jag fick en tarmsjukdom som heter Ulcerös Colit.
Det är ett ytligt inflammationstillstånd i tjocktarmen, som inte är förorsakat av bakterier, men som ger sår och blödningar.
Så hela tjocktarmen opererades bort. Ändtarmen är ihopsydd på insidan i kroppen och den sista biten på tunntarmen har lagts ut på magen.
Alltså, allt som man stoppar i munnen som egentligen kommer ut i bak, kommer ut ut tunntarmen i påsen som jag har på magen. Så så fungerar det.
Jag har en arbetskamrat som jag pratade lite med i veckan. Och hon sa på skämt"Ja, och hon bajsar i påsen" Hahaha...
Ja, men det är ju så sa jag. Hon skämdes nog lite för hon skojjade ju bara. Men så är det!!
Hoppas ni fått era frågor besvarade, fråga gärna igen om det är nåt mer!
Ännu mer stomisnack
Men resten som skrevs var inte på ett negativt sätt.
Nej, det är ingen vacker syn. Men hur snyggt är ens rövhål annars liksom?
Jag är glad att det är så många som visat intresse för, speciellt det inlägget.
Många har sagt att de lider med mig osv. Men det är inte det jag vill komma fram till, utan
att det finns många där ute som är som jag och många andra vet inte nåt om detta.
Jag har kommit in i nån slags stomiperiod här så det kan nog bli mycket tankar från min sida
om det just nu. Men är ni intresserade så är det väl bara att fortsätta läsa!!
Hoppas ni tycker det är lika intressant som jag gör. Ibland bli man riktigt facinerad över sig själv!
Glada lilla jag!!
Men efter inlägget jag gjorde igår. Vilket jag faktiskt gjorde på ren impuls. Så känns allt så mycket lättare.
Det är såhär jag ser ut och är. Take it or leave it!!
Jag skäms inte för detta för jag lever ju. Det skulle jag inte gjort utan min stomi.
En arbetskamrat, Johanna, som läser min blogg kom till jobbet idag och sa: "Vad spännande det såg ut".
Det var inte så mycket mer än så liksom. Det kändes så skönt att äntligen få "komma ut".
Och tack Madde och Therese för era inlägg. Detta stärker mig Jättemycket.
Therese känner jag inte själv men brukar läsa hennes blogg ibland och det är faktiskt från henne som jag har fått det här
med att lägga ut bilder på min stomi. Hon gjorde det för ett bra tag sedan och sen dess har jag tänkt samma tanke men inte vågat. Förrän nu!!
på ILCO´s blogg finns min och thereses inlägg med bilder på våra stomier. Gå gärna in och kika där:
http://ungilcos.blogg.se/?tmp=04235913
Jag vet inte hur man länkar men ni kan ju sno adressen ändå.
Varning för känsliga läsare!!
Jag har kommit till nån slags period i mitt liv när jag vill göra saker som jag alltid vart rädd för.
Inga hastiga grejer som att hoppa fallskärm men små vardagsgrejer.
Det började ju med operationen, det har jag allid vart livrädd för. Sen har det bara fyllts på.
Det senaste, ja, snart året, har det vart min stomi jag har vart rädd för.
Både att själv se den och ha den. Men också för andra att se den.
Självklart skulle jag vilja att fler frågade om hur det fungerar och ser ut. Till och med vilja vara med
vid ett byte osv.
Så ja, jag lägger upp här faktiskt. Så får ni alla vara med.
Och sen för alla er som väntar den här operationen så kanske det kan vara skönt att faktiskt få se HUR den kan
se ut. Det finns många olika former och storlekar. Idag hade min stomi en dålig dag för han hade glömt fixa frisyren så
han ser lite tilltuffsad ut.
Såhär ser det ut på magen utan påsen.
Här är tätningsringen på.
Och sist men inte minst. Såhär ser jag ut om man lyfter på tröjan på mig.
Ja, det känns redan som världens lättnad för mig. Ibland kan jag få känslan att jag går runt och håller på världens största hemlighet när jag träffar folk som inte vet. Speciellt har jag känt det på min arbetsplats. Det är många nya som har börjat och inte alla vet om detta.
Men jag menar, hela världen behöver man ju inte skrika ut detta för.
Fast o andra sidan är det det jag borde göra. För Ni behöver få veta. Själv visste jag ingenting om detta innan jag fick det själv.
Tack för idag!! Nu är jag glad!!
Idag blir det bio
Det är alltid lika svårt att gå hemmifrån med det på sig och veta att man måste ha det hela dagen.
Men det har gått riktigt bra.
Det jobbiga är att man får vara lite intensivare på att tömma, men det känns bra idag ändå!
Idag har jag shoppat lite utav mina "ha-grejer". Det känns också bra.
Snart ska jag och Jesper gå och kika på Arn. Men när jag skulle köpa biljetter nu på internet så visas den i den största salognen typ. Och platserna som är bokade är 2 st på varje rad. Tre rader och alla i mitten.
Alltså, vilken plats ska man välja?? Man vill ju inte sitta i mitten på rad med alla andra för då ser man ju inte!?
Frisk?
Det är väldigt frustrerande att aldrig känna sig frisk.
Jag vet inte hur länge man kan ha problemen såhär innan något drastiskt måste ske. Men jag hoppas på andra mediciner snart så att det kan få läka ut. Ska försöka få tag på min läkare imorgon men som endel av er vet så är det inte det lättaste att få tag på sin läkare.
Annars så läker min tatuering väldigt bra. Den är inte alls lika röd som den var på bilden jag tog. Nu kliar det asmycket men det är ju bra för då läker det ju iallafall. Jag är så glad för den =)
Dålig dag...
Jag har vart svimfärdig och dan. Då är det inget kul.
Jag äter och dricker nog för dåligt.
Sen har jag så ont av min sjukdom att jag börjar tröttna på det nåt så fruktansvärt mycket.
Jag vill bara komma till den dagen då man kan säga att man känner sig frisk.
Och på allt detta tror jag att jag börjar bli sjuk.
Det är nåt som går nu och många på jobbet är krassliga. Med mitt dåliga immunförsvar så är jag
väldigt mycket i riskzonen.
Men imorrn hoppas jag på en bättre dag!!
Puss och godnatt.
Ännu ett Maddeinlägg :)
Just nu sitter jag och kollar på "Kingdom of Heaven". Vilken jag nu bör återgå till så att jag inte missar för mycket av slutet här men det var detta som flög runt i mina tankar just nu iallafall!
Vill ni kika in Maddes blogg så har jag nu fixat en länk till hennes blogg.
Att resa med stomi
Sen var jag rädd att jag trodde att det skulle bli olidligt varmt under plattan, men det gick faktiskt bättre än jag trodde. Man ska inte oroa sig så mycket för det går bättre än vad man tror. Jag bokade en resa bara ett par dagar innan jag skulle åka och det gick, allting löste sig. Så bara för att man har ett handikapp så behöver inte det betyda att allt måste planeras in i minsta detalj för att man ska kunna göra nånting.
Men ska man till stranden med mycket folk så kan det ju vara skönt att det finns toalett i närheten.
Tack underbara människor på Malta som gjorde mina dagar oförglömliga!!
Tillägnat Madde
Vi har bara setts en gång innan men det är så sjukt för även fast vi liksom inte känner varandra så har vi nåt så stort gemensamt så att det finns så mycket att prata om. Sen följer vi ju varandras bloggar så det känns som om man känner varandra. Det är en konstig känsla tycker jag. Men det känns ändå skönt att kunna prata öppet och få ventilera lite om stomin på ett annat sätt än vad man gör med sina vänner. För de förstår inte riktigt på samma sätt som hon gör. Hon är sådär engagerad som man nästan önskar att man vore.
Jag vill ju göra det bästa av denna situationen som jag är i. Man kan ju hoppas iallafall att man kan hjälpa och synas.
Har faktiskt börjat kolla efter en bikini på stan nu istället för baddräkt. Jag läste på en annan blogg där en tjej som kallar sig Virrhuvet skrev om att stomin inte ska få ta över ens liv.(Får nog ta o länka till hennes blogg i nästa inlägg)
Man ska fortfarande kunna leva som man vill. Och jag vill leva med bikini. Så jag tänker ge det en chans.
Det jobbigaste jag tror kommer bli är alla blickar. Tycker inte riktigt om när folk tittar på mig utan jag vill kunna göra saker utan att folk glor. Men det blir definitivt en erfarenhet och kanske lär jag mig nåt nytt om mig själv!!
Så hejja på mig nu... För snart är det badsäsong!!!!!
P-stav ?
Jag har ätit minipiller ett bra tag nu men iochmed min operation så tror jag inte att de fungerar lika bra på mig som det annars skulle ha gjort. Det var som nån sa: "Tar man en huvudvärkstablett så är den gjord för att börja verka snabbt och hinner då tas upp i tunntarmen. Men ett p-piller ska verka under 24h och då hinner inte hela tas upp i tunntarmen utan endel i tjocktarmen (vilken jag inte har någon).
Men det känns lite obehagligt det där med en stav i armen. Jag har ju vart med om värre än det men det känns jobbigt att tänka på att de ska sätta in nåt i min arm.
Sen ska det tydligen kosta typ 1000 spänn. Man kan ju hoppas att det ingår i högkostnadsskyddet. Det gör tydligen det i olika landsting så man får väl hoppas.
Jaa, mycket sådana där tankar som irrar runt i mitt huvud...
Kilon hit och dit..
Jag stog där, utan påsen och allt och tittade på min mage. Vet inte riktigt hur man ska tycka om sig själv.
Jag kommer ihåg några dagar innan jag gjorde min operation i november förra året. Jag och några vänner satt utanför sjukhuset på en bänk. Vi började prata om utseende och hur OFTA man klagar på sig själv. När man har lagt på sig några kilo, när magen är större än vanligt osv. MEN.... MAN SKA INTE KLAGA!!! Det kom jag fram till då. De finns så mycket som kan vara värre. Jag har också vart där. Klagat över de där extra kilona men nu vet jag inte längre om det är de jag ska klaga på eller om jag ska klaga på påsen som jag har på magen.
Jag kan säga att jag är idag nöjd över mina kilon och jag börjar se mig som vacker igen..
Trots allt..!!
Det är så man ska tycka om sig själv!!
So GO FOR IT!!
